Only Now

En period när jag var ute väldigt mycket och det inte hände speciellt mycket kände jag att “fan, vad är meningen egentligen? jag rör mig ingenstans egentligen. I’m stuck in the same spot”. Och det gjorde mig väldigt omotiverad. Jag började passiviseras. Jag kände mig inte manad att gå fram, delta eller ens försöka. De setten jag körde var de säkra setten som jag kände redan från början att jag hade en chans.

Tiden förflöt och för inte för så länge sen läste jag en bok som handlar om entreprenörskap, och i den så fanns det flera citat av ungefär samma karaktär, och jag har även hört en hel del folk i seducersfären säga liknande saker. It went: “An expert is a person who has made all the mistakes that can be made in a very narrow field” (Niels Bohr) och det slog mig som blixten. Det jag hade gjort nu motverkade helt min utveckling. Visst, det är klart att det oftare går bra om man bara försöker där man vet att man har en god chans, men samtidigt så är det inte de setten som ger mest. Nej, det är när man misslyckas, inte när man gör rätt, utan det är när man gör FEL som man lär sig. Det är dom tillfällena som forcerar oss att antingen ge upp och förlora eller att ta tag i saken och resa oss över utmaningen som verkligen avgör hur framgångsrika vi blir.

Jag pratade nyligen med en kille om det här och han skrattade och sa “Every rejection is a brick in my palace”. Jag har för mig att det är ett citat från någon av RSD killarna, men det kvittar egentligen. Det som räknas är att man tar till sig kärnan i det, för det är något som verkligen kan boosta framgången. “Misslyckanden” blir plötsligt en bra grej, något som låter en utvecklas och gå vidare till nästa nivå. Misstagen är som mjölk, de får dig att växa. Öppna set du “vet” att du kommer att tappa. Se vad som händer.

Det leder mig till en annan slutsats, som många en del andra också har gjort. En del människor fokuserar väldigt mycket på “hur det har gått” under kvällen, hur många nummer eller hur många hångel de har fått. Jag kan erkänna att jag tidigare tänkte på samma sätt. Men det jag har kommit fram till nu, är att det är inte alls är det som räknas. Det kvittar totalt. Det är klart att det är roligare när det går bra än när det går dåligt, men det som egentligen avgör för mig är hur mycket jag anstränger mig. Jag kan inte kontrollera hur folk reagerar, och det behöver jag inte heller, och försöker jag göra det kommer det bara leda till att jag blir reaktiv och osäker på mig själv, och försöker göra andra till lags. Det som däremot är till hundra procent under min kontroll är vad jag gör och hur mycket jag anstränger mig. Så på slutet av kvällen när dom andra diskuterar hur många closes de fått, frågar jag mig själv, är jag nöjd med min insats?

Yeah, my man, I truly fuckin’ am.

Wowza. Jag tänkte starta den här bloggen delvis för min egen del som ett verktyg för min utveckling och delvis för att även hjälpa andra människor som sitter i samma sits som jag. Det man kommer hitta här är nog lite allt möjligt som jag intresserar mig för men det kommer nog ligga en betoning på social dynamik och självutveckling, eftersom det är ämnen som just nu är väldigt stora hos mig.

För tillfället känner jag mig sjukt driven på detta med “social dynamik”, och det känns som om det verkligen är på väg någonstans. Förhoppningsvis kommer ni hitta en del av mina insikter på denna lilla väg som kanske även kan ge er någonting, så mitt förslag är att peka hit lite då och då och se vad som händer.